Normen

”What you are now, we once were; what we are now, you shall be.”

Cappuccinimunkarna i Italien som tydligen har kaffefärgade kåpor, begraver sina döda och när de har legat länge nog gräver de upp dem igen och tillverkar utsmyckningar av deras ben. När man besöker deras kapell går man genom dunkla rum som är klädda med skelettdelar, knotor och skallar. Det är ganska dämpad stämning på ett sånt ställe, när man kommer längst in sitter det en plakett på väggen med inskriptionen: ”Vad du är, har vi varit, vad vi är nu ska du bli.” Sen vänder man och går ut mot ljuset igen.

När jag blev vegan var jag så helt inställd på att det var en fas och något som kunde vara roligt att prova på för att kunna bjuda andra på bättre mat i framtiden. Det är så väsensskillt (häpp!) att inte äta kött att jag inte ens kunde tänka mig att det var något jag skulle fortsätta med och jag märker det på folk jag diskuterar veganism med på internet (när jag matar troll). När jag sedan pratar med (övertygade) veganer har de på något sätt lämnat den tankelådan bakom sig och ser det istället som helt självklart att inte äta djur.

Det är förbaskat otäckt och frustrerande, för jag har tydliga minnen av hur mitt liv var innan jag blev vegan, jag har tydliga minnen av mitt nuvarande liv som vegan. Men jag kan inte för mitt liv komma på/ihåg vad det var som klickade i huvudet och fick mig att bli vegan, Jag tror hemligheten med att göra fler människor till veganer ligger i att hitta det ”klicket” och formulera det så att folk kan ta det till sig.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *