Den instabila vapenvilan mellan Washington och Teheran, som inleddes den 8 april efter 40 dagar av amerikanska flyganfall och iranska drönar- och robotattacker mot Israel och Irans arabiska rivaler i Mellanöstern, bröts på nytt när Teheran angrep tre fartyg i Arabisk-persiska viken den 6–7 juli. Amerikanska styrkor svarade med att slå mot över 80 mål i Iran, och Teheran uppger att man därefter genomförde motangrepp.

President Donald Trump sa att han troligen kommer att slå mot mål i Iran igen, men att han inte räknar med ett nytt krig.

Detta sker samtidigt som regimen i Teheran, försvagad av attacker från både Washington och Israel, försöker hävda sin ”rätt” att kontrollera oljetrafiken och ta ut avgifter av fartyg som passerar Hormuzsundet. Washington hotar med ytterligare militära insatser om Teheran inte backar och kräver att den iranska regeringen ger efter för andra amerikanska krav.

Hälften eller fler av de fartyg och sjömän som satt fast på grund av kriget har nu lämnat viken. Enligt Bloomberg News uppgår tankertrafiken genom sundet nu i genomsnitt till över 10 miljoner fat om dagen.

Två olika krig pågår i Mellanöstern:

Ett imperialistiskt krig som USA:s härskare för i syfte att flytta fram sina militära, ekonomiska och politiska intressen i regionen och pressa tillbaka rivaliserande makter världen över, framför allt Peking.

Ett försvarskrig som utkämpas av Israel för att hindra Teheran och dess proxygrupper Hamas och Hizbollah från att driva sitt flera decennier gamla mål att förinta Israel och utplåna judarna där. Detta krig får ännu större betydelse för arbetande människor i en tid av växande våld och hot mot judar runt om i världen.

Det står klarare än någonsin att USA:s härskare inte försvarar judarna i Israel — eller någon annanstans — och inte heller de iranska arbetandes demonstrationer och strejker. Teheran, Hizbollah och Hamas förblir ett dödligt hot mot judarna och Israels existens, och detta lämnar Vita huset oberört.

USA:s härskare har gjort klart att de inte tänker tolerera att Israel gör något som kan störa deras plan: att få någon flygel av regimen i Iran att hjälpa dem påtvinga den stabilitet de behöver för att öka den amerikanska imperialismens dominans och exploatering.

President Donald Trump sa till Axios den 4 juli att Israels premiärminister Benjamin Netanyahu ”vet vem som är chefen”.

Men den 24 juni gick Netanyahu, i ett tal till en konferens för kommunala styren, igenom de många tillfällen då den israeliska regeringen vägrat böja sig för Vita husets diktat under både Joseph Bidens och Donald Trumps presidentskap, sedan den Hamasledda pogromen den 7 oktober 2023 – en historisk vattendelare.

Hamas — finansierat, tränat och beväpnat av Teheran — mördade 1 200 människor i Israel och sårade tusentals: den värsta massakern på judar sedan Förintelsen. Våldtäkter, stympningar och mord på kvinnor var en integrerad del av angreppet.

För att hindra Hamas från att fylla på sina vapen- och ammunitionsförråd behövde Israel ta kontroll över området kring Rafah, den del av Gaza som gränsar till Egypten.

Israel kommer att slåss "med sina bara händer”

Biden hotade att strypa vapenleveranserna till Israel. Han ”sa till mig: ’Gå inte in i Rafah’”, berättade Netanyahu. Netanyahu sa att han svarade Biden: ”Vi har inget val, vi kommer att gå in — och om vi måste kommer vi att slåss med bara våra bara händer.”

Trots förseningar till följd av amerikanska påtryckningar intog israeliska trupper Rafah och förstörde centrala Hamastunnlar och ledningsposter, vilket allvarligt försvagade den judehatande gruppen.

Trumpadministrationen ville, liksom administrationerna före den, inte heller att Israel skulle slå till mot Teherans kärnvapenprogram och ballistiska robotbaser.

”De sa till oss: ’En militär operation i Iran? Det förbjuder vi er att göra’”, sa Netanyahu.

Netanyahu påpekade att han före Israels tolvdagarskrig med Teheran i juni 2025 sa till Trump: ”’Vi agerar.’ Jag bad inte om lov; jag informerade honom helt enkelt om vår plan.”

Ett år efter den 7 oktober agerade Israel också mot Hizbollah i Libanon, som i likhet med Hamas länge hade samlat vapen, byggt tunnlar och tränat grupper av råskinn för angrepp på judar i Israel.

Amerikanska påtryckningar på Netanyahus kapitalistiska regering har hindrat Israel från att militärt besegra och helt montera ned Hamas och Hizbollah — något som skulle öppna dörren till andrum för palestinierna i Gaza och till samarbete mellan arbetande människor av alla nationaliteter. ”Det finns fortfarande arbete att göra i Gaza, i Libanon och mot Iran”, tillade Netanyahu. Som premiärminister, sa Netanyahu, kommer han att se till att ”Iran inte får kärnvapen” och att Israel ser till att Hizbollah inte kan verka i södra Libanon.

Trump hyllar Erdogan

Netanyahu vände sig också mot Trumps besked att han vill sälja stealthjaktplan av typen F-35 till Turkiets regering. Efter den 7 oktober hade Turkiets president Recep Tayyip Erdogan hyllat Hamas som en ”befrielsegrupp”.

Turkiets utrikesminister Hakan Fidan sa till CNN den 2 juli att ”dessa människor” — det vill säga judarna och andra i Israel — ”har blivit en börda som mänskligheten inte längre kan bära. Det finns inga förhållanden under vilka dessa människor kan tillåtas fortsätta existera.”

Fidans uttalande är en ”tydlig uppmaning till folkmord”, varnade Israels utrikesminister Gideon Sa’ar.

När Trump anlände till ett Natotoppmöte i Turkiet den 7 juli öste han beröm över Erdogan. ”Turkiet har på många sätt varit mycket lojalare än andra länder”, sa han.

Trots att Irans luftförsvar, kärnteknikanläggningar och andra militära anläggningar har decimerats hävdar regimens anhängare att den fortfarande är stark.

De pekar på de över en miljon människor som deltog i de tre dagar långa begravningsceremonierna för ayatolla Ali Khamenei, som dödats i ett flygangrepp under 40-dagarskrigets första dag. Regimen instruerade deltagarna att ropa paroller som ”Vår hämnd är oundviklig” och ”De ska få betala dyrt” vid sidan av ”Död åt Amerika” och ”Död åt Israel”. Deltagarna bjöds på gratis mat och vatten.

Tusentals människor passade i stället på att lämna staden under de tre helgdagarna. Basarhandlarna klagade över den påtvingade stängningen.

För att få publicitet lättade den reaktionära regimen i Iran på sina långvariga restriktioner mot amerikansk press. ”Självklart går jag inte på begravningen”, sa en man till BBC:s reportrar vid en rastplats nära Teheran. ”Många har inget arbete och är så olyckliga.”

Till och med under själva begravningsceremonin drog två unga kvinnor reportrarna åt sidan och viskade att ”revolutionens verkliga röster” var de regimkritiska demonstranter som gått ut på gatorna i december och januari.