Stå med Kuba i kampen för att försvara dess revolution!

Mot bakgrund av USA:s angrepp vidtar Kuba åtgärder för att åter få fart på industrin och jordbruket

För tre månader sedan höll Kubas kommunistiska partis centralkommitté ett extra plenarmöte, sammankallat av partiets förstesekreterare och republikens president Miguel Díaz-Canel. Vid mötet den 17 juni antogs ett långtgående politiskt åtgärdspaket med omkring 176 åtgärder som tillsammans berör så gott som alla aspekter av landets ekonomi, däribland ägandeförhållandena, den centraliserade ekonomiska planeringen och statens monopol på utrikeshandeln.

Dagen därpå antog Kubas nationalförsamling vid ett extra sammanträde en rapport av premiärminister Manuel Marrero och inledde därmed lagstiftningsarbetet för att genomföra var och en av åtgärderna. Rapportens betydelse understryks av att den publicerades i sin helhet i numret av Granma den 21 juni. Granma är partiets centralkommittés dagstidning.

De långtgående åtgärder som den kubanska ledningen nu genomför syftar framför allt till att åter få fart på jordbruks- och industriproduktionen. Det som produceras av arbetare i städerna och landsbygdens arbetande befolkning har minskat drastiskt till följd av de samlade verkningarna av Washingtons ekonomiska strypgrepp, som pågått i årtionden. USA:s härskare har med allt större brutalitet och effektivitet agerat för att stänga ute den kubanska regeringen från det internationella banksystemet, hindra den handel som behövs för att skaffa råvaror, utrustning och energiresurser som annars inte finns att tillgå på Kuba samt förvägra den tillgång till alla tänkbara källor till hårdvaluta.

Till följd av detta minskade, enligt den kubanska regeringens statistik, det som ungefär motsvarar vad kapitalistiska ekonomer kallar bruttonationalprodukten med 11 procent mellan 2019 och 2025. Tillverkningsindustrins produktion föll med 23 procent, medan produktionen inom jordbruk, boskapsskötsel och gruvdrift rasade ännu kraftigare, med 53 procent.

Öns befolkning har minskat med nästan två miljoner sedan 2022. Bland dem som utvandrat är en oproportionerligt stor andel unga och välutbildade. De flesta har sökt sig till Spanien och länder i Nord- och Sydamerika. De har lämnat Kuba för att söka arbete, bättre levnadsförhållanden och en inkomst som gör det möjligt att skicka pengar till släktingar som brottas med en fortsatt skenande inflation.

Sedan början av 2026 har den redan allvarliga krisen gått in i ett nytt, ännu svårare skede till följd av Washingtons sjöblockad. Blockaden har hindrat alla fartyg som inte godkänts av USA:s regering från att lägga till i eller lämna kubanska hamnar. Med denna imperialistiska handling vill Washington hindra att ens en droppe olja når den kubanska regeringen. Den har lett till att elnätet nästan helt har kollapsat i hela landet, med områdesvisa elavstängningar som gör att stora delar av Kuba är utan el i 20 timmar om dygnet eller mer. Utan el finns inget rinnande vatten. Telefonerna tystnar, fabriker stänger, livräddande operationer blir för riskabla att utföra och spädbarnsdödligheten stiger.

Sjöblockaden – som kubanerna med rätta kallar en krigshandling, ett ”tyst” krig – har förvärrat bristen på livsviktiga läkemedel och medicinska förnödenheter, hygienartiklar och andra basvaror för hushållen, till och med bröd, kött och otaliga andra varor. Den har nästan helt lamslagit transporterna med bussar, tåg, bilar och lastbilar, även de lastbilar som transporterar livsmedel från landsbygden till städerna där de flesta kubaner bor.

Den djupa kris som i dag håller Kubas arbetande människor i sitt grepp har ingenting att göra med misstag eller felbedömningar som den kubanska ledningen kan ha gjort tidigare. Om sådana misstag vore orsaken till krisen skulle USA:s härskare inte se något behov av en sjöblockad och ekonomisk strypning av öns arbetande befolkning. Washington kunde helt enkelt ha dragit sig undan och låtit krisen ha sin gång. Men de kapitalägande familjerna inom USA:s båda imperialistiska partier vet av erfarenhet att nästan 70 år av brutala ekonomiska sanktioner, handelssanktioner och banksanktioner inte i sig har gett önskat resultat.

I själva verket har USA:s härskande klass skapat krisen för att uppnå sina egna mål – att återupprätta USA-imperialismens herravälde över ön, återuppta plundringen av Kubas betydande naturtillgångar och framför allt återigen utvinna profiter genom att exploatera arbetande människors arbetskraft. Kort sagt vill den återställa det beroende och den underkastelse som så bryskt bröts genom kubanska arbetares och bönders revolutionära handlingar 1959, under Fidel Castros ledning.

Framför allt är målet för USA:s kapitalistiska härskande klass att utplåna det föredöme som Kubas socialistiska revolution utgör för världens exploaterade och förtryckta folk.

Att stå emot och övervinna

De åtgärder som den kubanska regeringen nu genomför syftar till att göra det möjligt för Kubas folk att inte bara stå emot utan också överleva och övervinna detta nya, brutala skede i Washingtons korståg, som har pågått i årtionden.

Uppgiften är till sin karaktär främst politisk, även om många av de konkreta åtgärderna är ekonomiska. Det handlar om att vinna tid för att samla Kubas arbetande människors krafter och återuppbygga deras revolutionära självförtroende, som har urholkats. Med insikt om att blockadens samlade verkningar begränsar vad som kan vinnas och befästas under dagens förhållanden är syftet att rädda revolutionens klassvärderingar, solidaritet och konkreta sociala landvinningar, för att kunna återuppta bygget av socialismen när förhållandena tillåter.

Det finns röster både på och utanför Kuba som förkunnar att de åtgärder som nu genomförs innebär slutet för den socialistiska revolutionen på Kuba. De och andra hävdar att Fidel Castro, den kubanska revolutionens historiske ledare, aldrig skulle ha ställt sig bakom den inriktning som man i dag har beslutat om.

Svaret på sådana anklagelser gavs dock i praktiken av Fidel själv under den mörkaste tiden av det som på Kuba kallas specialperioden i fredstid, eller helt enkelt specialperioden – den ekonomiska, sociala och politiska kris i början av 1990-talet som följde på Sovjetunionens sammanbrott.

Det var då, inför en kubansk och internationell publik på flera tusen personer i Havanna 1994, som Castro förklarade och försvarade de nödvändiga ekonomiska förändringar som genomfördes vid den tiden, däribland försöken att locka till sig utländskt kapital.

”Under de förhållanden som råder på Kuba i dag – utan kapital, utan teknik och utan marknader – skulle vi inte kunna utvecklas. Därför syftar alla de åtgärder, förändringar och reformer vi genomför på ett eller annat sätt till att trygga vårt oberoende, att trygga revolutionen – för revolutionen är källan till allt”, sa Castro.

För, fortsatte Castro, att trygga revolutionens landvinningar ”betyder att bevara socialismen eller rätten att fortsätta bygga socialismen när omständigheterna tillåter”.

De ekonomiska steg som tas på Kuba i dag är mer långtgående än de som krävdes för att hämta sig från det som Castro kallade att ”marängen sjönk ihop” – Sovjetunionens och de andra deformerade arbetarstaternas sammanbrott i Central- och Östeuropa. Men dessa särskilda åtgärder är varken nyuppfunna eller vidtagna mot viljan hos den stora majoriteten av Kubas arbetande människor.

Viktiga delar av åtgärderna lades fram och diskuterades brett i hela landet vid tre olika tillfällen: 2011 under förberedelserna inför Kubas kommunistiska partis sjätte kongress, 2015 när åtgärderna reviderades och på nytt 2019. Det sistnämnda året antogs en ny författning, som innehåller grunderna för åtgärder av det här slaget, med majoritet i en landsomfattande folkomröstning. Den föregicks av månader av debatt på möten i bostadsområden och på fabriker, i jordbrukskooperativ och vid sammankomster som anordnades av Kubanska kvinnoförbundet, Kubas kommunistiska ungdomsförbund och andra massorganisationer.

Behovet av att öppna Kubas ekonomi för investeringar från utlandet, för att rusta upp elnät, järnvägar och annan samhällsviktig infrastruktur inom transport och industri, har erkänts och diskuterats i åratal. Några avgörande steg i den riktningen togs dock aldrig. Delvis uppges det ha berott på att det inom den kubanska ledningen saknades enighet om att åtgärderna var nödvändiga.

Än viktigare var att uppgörelser sprack därför att möjliga kapitalistiska partner krävde att få agera som kapitalister. De krävde juridiskt bindande avtal som gick längre än vad majoriteten av den kubanska ledningen var beredd att acceptera.

Bland kraven fanns rätten att föra ut vinsterna ur landet i stället för att investera dem på Kuba, rätten att äga mer än 50 procent av företag som utvecklas tillsammans med kubanska statliga parter, och äganderätt till den mark där infrastruktur och fastigheter skulle byggas.

Allra viktigast var att möjliga kapitalistiska investerare krävde en oinskränkt ”rätt” att anställa och avskeda arbetare och att förhandla om löner, arbetstider, arbetstakt och andra anställningsvillkor direkt med ”sina” arbetare.

De förändringar i politiken som genomförs i dag går längre än något som ledningen hittills har varit enig om. Grunden för många av dem lades dock under specialperioden, som Castro förklarade i sitt tal 1994.

De 176 åtgärder som nu börjar genomföras berör alla delar av produktionen av industrivaror och jordbruksprodukter, transporten och försäljningen av varor och tjänster samt de sociala villkoren för arbetande människor och deras familjer, unga som gamla.

För att uppmuntra till investeringar av välbehövligt kapital i så gott som varje sektor av ekonomin – hälso- och sjukvård samt utbildning är undantagna – erbjuder de nya åtgärderna mycket stora incitament för icke-kubanska kapitalistiska företag och för kubaner både utomlands och på ön.

Att locka till sig nödvändigt kapital

Åtgärderna:

• Tar bort det sedan länge gällande kravet på att den kubanska staten ska vara majoritetsägare i samriskföretag med utländska bolag.

• Tillåter provinsernas och kommunernas myndigheter, statliga företag, jordbrukskooperativ och privata företag att direkt importera och exportera varor, förnödenheter och utrustning – vilket begränsar statens monopol på utrikeshandeln till viss export av varor med kubanskt ursprung.

• Tillåter statligt ägda företag att sälja ägarandelar till inhemska och utländska investerare och att sälja tillgångar som inte används.

• Gör det möjligt för utländska investerare att föra ut intäkter i hårdvaluta ur landet, sätta priserna på sina varor och anställa arbetare direkt. Hittills har anställda i samriskföretag anställts genom ett statligt organ, och icke-kubanska ägare har inte haft något direkt inflytande över anställningar och avskedanden. Reglerna fanns för att skydda de anställda och Kubas arbetarklass som helhet mot kapitalistiska företags oinskränkta agerande, där profiten – liksom i alla kapitalistiska förhållanden – går före arbetsvillkoren och naturmiljön.

Andra reformer tillåter att verksamheten i den privata sektorn utvidgas, bland annat:

• Privata företag får ha fler anställda än den tidigare gränsen på 100.

• Enskilda får äga mer än ett företag.

• Statliga företag bestämmer var för sig sina egna lönestrukturer och hur stor arbetsstyrkan ska vara.

• Lönenivåerna, som förhandlas fram med arbetarna under facklig medverkan, kommer enbart att bero på företagens ekonomiska och finansiella förmåga och de anställdas organiserade styrka.

Den tillåtna utvidgningen av privatägda och privatdrivna företag på Kuba har pågått i omkring 20 år. Regeringen har tillåtit och till och med uppmuntrat dem som ett sätt att minska överbemanningen i statliga företag och myndigheter och för att möta behovet av vissa varor och tjänster som staten inte har kunnat tillhandahålla i tillräcklig mängd.

Därför finns det i dag omkring 13 000 privatägda företag på Kuba – mikroföretag samt små och medelstora företag – som erbjuder vitt skilda varor och tjänster: mat, hårklippning, barnomsorg, byggarbeten i liten skala, reparation av mobiltelefoner och bärbara datorer, undervisning i främmande språk och mycket annat. Omkring 1,6 miljoner kubaner av en arbetsstyrka på 4 miljoner är i dag egenföretagare eller arbetar i ett privatägt företag.

Samtidigt som minimilönelagar och annat arbetsrättsligt skydd bekräftas inom ramen för de nya åtgärderna ställer förändringarna i statligt ägda företag, privatägda företag och företag med både statliga och privata ägare fackföreningarna inför nya utmaningar när de ska försvara löner, arbetsvillkor och socialt skydd för yrkesverksamma arbetare och pensionärer.

Allt detta var centrala frågor vid kongressen för den kubanska fackföreningsfederationen CTC i juni, liksom i de diskussioner som ledde fram till att en ny arbetslag antogs i juli. Den nya lagen erkänner formellt privata företag som nya källor till sysselsättning och rättigheterna för arbetarna i alla företag.

”Lösningar underifrån”

Krisen i det inhemska jordbruket – den främsta källan till livsmedel för Kubas folk – har förvärrats brutalt av Washingtons oljeblockad.

Bristen på bränsle som behövs för att driva jordbruksmaskiner, föra produkter till marknaderna och reglera temperaturen i lagerlokaler har lett till att skördar ruttnar på fälten och i transportdepåerna. Detta kommer utöver de mer långsiktiga ekonomiska sanktioner som Washington infört och som i decennier har lamslagit inköpen av livsviktigt konstgödsel, utsäde, utrustning och andra insatsvaror. Den kraftiga minskningen av landsbygdsbefolkningen väcker djup oro hos den kubanska ledningen.

Vid ett möte den 10 juli med medlemmar i jordbrukskooperativ i provinsen Havanna och lokala ledare för Nationella småbrukarföreningen (ANAP) diskuterade tjänstemän från Kubas jordbruksministerium de föreslagna åtgärderna för att öka livsmedelsproduktionen.

Centralt i dessa ansträngningar är att avskaffa regler och byråkratiska hinder som har fördröjt tilldelningen av statliga företags outnyttjade mark till enskilda som vill börja bruka jorden, liksom till bönder och kooperativ som vill utvidga sin verksamhet.

All mark på Kuba ägs av staten. Den förstatligades under de första åren av Kubas socialistiska revolution på 1960-talet för att hindra Kubas storgodsägare från att exploatera och vräka arrendebönder som tyngdes av arrenden de inte kunde betala eller av gamla skulder.

Ingen enskild bonde på Kuba kan förlora sin mark så länge bonden själv eller en arvinge brukar jorden. Det är en av revolutionens grundläggande erövringar, och den befäster i dag den allians mellan arbetare och bönder som den kubanska revolutionen vilar på.

Nya ansökningar om mark att bruka har dock drabbats av stora förseningar på grund av ändlös pappersexercis för att få godkännande på flera nivåer – från jordbruksministeriet till lokala tjänstemän – och av strikta begränsningar av hur marken får användas och vilka grödor som får odlas. En del av den mark som tilldelades enskilda odlades aldrig av mottagarna, eller kom att användas till annat.

Enligt de nya åtgärderna tilldelas marken på obestämd tid och kan föras vidare till en arvinge som vill fortsätta bruka jorden. Åtgärderna ökar också den yta där det är tillåtet att uppföra bostäder, lagerutrymmen och annan infrastruktur på marken. Enligt de tidigare reglerna, där mark tilldelades för perioder på 10–25 år, hade de som sökte jordlotter att odla svaga incitament att förbättra marken och fick inte uppföra permanenta byggnader, bostäder inbegripna.

”Lösningen på problemen med jordinnehavet – lagligheten och användningen av marken – låg inte hos jordbruksministeriet eller hos några statliga företag”, sa Gaspar Palermo, ordförande för kooperativet Roberto Negrín i kommunen La Lisa, till kubanska tjänstemän vid mötet den 10 juli. Lösningen ligger i ”en kraft som kan kontrollera detta underifrån”, sa han.

”Om vi fick befogenhet att besluta om att tilldela marken till den mest lämpade skulle det bidra till att lösa många problem”, sa Palermo. ”Kooperativen vet vem som är den bäste jordbrukaren. De vet vem som bör fråntas marken därför att den inte används enligt lagen eller enligt avtalen om hur den ska användas”, sa han.

För att lindra de förödande förhållanden som Washingtons oljeblockad och andra sanktioner har orsakat får enskilda bönder och kooperativ nu importera bränsle, konstgödsel och andra insatsvaror direkt, utan att gå via statliga organ.

Dessa och andra steg för att öka livsmedelsproduktionen är nödvändiga mot bakgrund av kraftigt stigande priser och USA:s sanktioner, som blockerar tillgången till den hårdvaluta regeringen tidigare använde för att subventionera några få baslivsmedel.

Som helhet uppfattas de 176 åtgärderna av de flesta kubaner som nödvändiga under dagens omständigheter, och det finns en bred medvetenhet om att den främsta källan till landets svårigheter är USA-imperialismen. Många välkomnar stegen som ett tillfälle att ta till vara fler initiativ från arbetare och bönder för att möta de brutala följderna av Washingtons straffåtgärder.

Samtidigt finns en bred insikt om – och oro för – att en ökad utbredning av marknadsrelationerna oundvikligen kommer att öka klassdifferentieringen och ojämlikheten och undergräva den sociala solidariteten.

Vägen framåt

Källan till Kubas extrema svårigheter och det främsta hindret för landets ekonomiska och sociala utveckling är USA:s härskares strävan att – med stöd av andra imperialistiska regeringar – störta Kubas socialistiska revolution.

Washingtons svar på de senaste åtgärder som Kubas folk vidtagit för att försvara sin stats oberoende och suveränitet är, som väntat, allt fler sanktioner och sekundära sanktioner mot varje bank, land eller aktör – var som helst i världen – som gör affärer med Kuba.

Med sitt välkända sinne för humor betraktar Kubas arbetande människor utrikesminister Marco Rubios nästan veckovisa besked om nya tillägg till Washingtons växande lista över sanktionerade personer och aktörer – ”för att hjälpa det kubanska folket” – som ett cyniskt skämt.

Samtidigt står en sak klar både för arbetande människor på Kuba och för klassmedvetna och revolutionärt sinnade arbetare i USA och världen. Vi vet att först när den imperialistiska belägringen av Kubas folk har besegrats kan de åter koncentrera sig på att bygga socialismen.

Det största hindret för Kubas arbetande människor och deras socialistiska revolution i dag är inte USA-imperialismens ekonomiska och militära makt. Det är det historiska faktum att Kuba, trots sin ställning bland miljontals arbetande människor världen över, förblir ensamt som arbetarstat, omgivet av kapitalistiska stater i en imperialistisk värld. Inga socialistiska revolutioner har segrat på nästan sju årtionden. Inget nytt exempel på vad arbetarklassen och dess allierade förmår när de har det ledarskap de förtjänar.

Illusionen att ett lapptäcke av kapitalistiska härskande klasser i det ”globala syd” på något sätt kan erbjuda skydd mot de främsta imperialistmakternas angrepp avslöjas brutalt varje dag.

Som Lenin och andra ledare för den ryska oktoberrevolutionen 1917 mycket väl visste är ”socialism i ett land” en självmotsägelse, även i ett land så stort och rikt på resurser som Ryssland. Ett isolerat socialistiskt brohuvud i en kapitalistisk värld måste förstärkas av andra revolutionära segrar, annars är reträtt oundviklig.

Som Fidel förklarade är det därför vår främsta uppgift – nu liksom under de senaste sju årtiondena – att försvara oberoendet och suveräniteten hos världens enda arbetarstat och följa det proletärt internationalistiska exempel som dess arbetande människor har visat.

Vi frågar inte var eller när striden kommer att ta slut.

Vi intar vår plats tillsammans i skyttegravarna.